söndag 8 juli 2007

Charlie Parker i Sverige

Charlie Parkers besök i Sverige i november 1950 har givit upphov till många historier. Det har berättats att han brukade sitta inne hos Topsy Lindblom på Nalen på kvällarna; trots att de inte kunde tala med varandra uppstod någon själarnas gemenskap. Professor Erik Kjellberg berättar i sin bok Svensk Jazzhistoria om Parkers tre veckor långa turné i Sverige och i Norge berättas att trumpetaren Rowland Greenberg turnérade flera veckor med Parker i Sverige. Många har talat om att de gick på bio med Parker, han kunde bara sova på bio när han hade folk omkring sig. Ja vi har till och med fått veta att Parker besökte en bonde i Skåne och spelade i ladugården för bondens kor. För att bringa lite ordning i det historiska förloppet följer här ett försök att följa Parker dag för dag under Sverigevistelsen.

Nils Hellström som ägde den svenska jazztidningen Estrad, och som också var konsertarrangör, hade länge funderat på att ta över Charlie Parker till Sverige. Han gjorde flera försök att samordna en Parkerturné med arrangörer i andra europeiska länder. Även om det fanns ett visst intresse på några håll gick det trögt med samordningen och till slut ledsnade Hellström och bestämde sig för att på eget bevåg försöka få till en Sverigeturné med Parker.

När han kontaktade Parkers agent Billy Shaw Artists, Inc. tyckte han att gageanspråken var i högsta laget. Shaw begärde 1000 dollar för en vecka, plus en flygbiljett New York–Stockholm tur och retur i första klass. Den biljetten kostade 785 dollar. Hellström tvekade men bestämde sig till slut och med mycket kort varsel kom man överens om att Parker skulle komma till Sverige en vecka i slutet av november 1950. Kontraktet undertecknades den 3 november så Hellström hann inte ens med att få in nyheten om Parkerbesöket i novembernumret av sin tidning Estrad.

Söndagen den 19 november
landade Parker på Bromma flygplats i Stockholm och möttes av svenska musiker och fans. Han kom tillsammans med Roy Eldridge och tog in på Hotell Plaza som låg i närheten av Stureplan. Den första kvällen i Stockholm var fri och trumpetaren Rolf Ericson, som skulle spela med Parker, har berättat hur Parker bad honom att gå med ut och äta. Parker hade fått förskottsbetalning av Nils Hellström och ville gå på stans finaste krog. Rolf tog med honom till Berns Salonger och där gjorde Parker enligt Rolf av med en otrolig massa pengar. Han strödde hundralappar omkring sig i dricks till personalen, bjöd restaurangens orkerster på flera omgångar drinkar och beställde bara det dyraste som fanns på menyn.

På Jazzens Museum i Strömsholm finns en kopia av Hellströms kontrakt med Parker där man kan ta del av den ekonomiska uppgörelsen för turnén. Dollarn stod då i 5:18, så Parker fick 5.180 kronor i svenska pengar. Men av detta hade hälften betalats ut i förskott till agenten i New York. Kvar för Parker i Stockholm fanns alltså 2.590 kronor. Dessa pengar skulle utbetalas med en tredjedel vid ankomsten, en tredjedel den 22 november och en tredjedel den 26 november. Den kväll Parker var med Rolf Ericson på Berns hade han alltså fått 865 kronor av Nils Hellström. Nu kanske någon börjar tvivla på Rolfs historia, men pengar hade ett annat värde 1950 än idag. En manlig butiksanställd tjänade i snitt 507 kronor i månaden och en kvinnlig 340 kronor. Parker fick alltså för sin vecka mer än en årslön för ett kvinnligt affärsbiträde.

Om vi återgår till Berns så kostade det dyraste man kunde äta där, inklusive förrätt, varmrätt, dessert och kaffe cirka 10 kronor. Till detta kom den tillåtna starkspritransonen på 15 centiliter som också kostade cirka 10 kronor och den som så önskade kunde också dricka vin utan restriktioner. Det var säkert en storslagen middag Parker bjöd på men det var snarare femmor och tior han strödde omkring sig än hundralappar.

Måndagen den 20 november
tillbringade Parker tillsammans med Carl-Erik Lindgren, musiker och medarbetar på Orkester-Journalen och trumslagaren Jack Norén. De gick bland annat och badade bastu på Sturebadet. Därefter var det repetition på Konserthuset inför kvällens två konserter. Det var en stor jazzgala som ordnades. Först spelde en svensk grupp ledd av Charlie Norman. Därefter anslöt sig Roy Eldridge till gruppen för en avdelning. Efter paus presenterades Arne Domnérus och Rolf Ericsons nybildade orkester som förutom de båda kapellmästarna bestod av Rolf Blomqvist på tenorsax, Lars Gullin barytonsax, Gunnar Svensson piano, Yngve Åkerberg bas och Jack Norén trummor. Gruppen spelade tre nummer och därefter kom Parker in och gjorde en egen avdelning tillsammans med Rolf Ericson och kompet Svensson, Åkerberg, Norén.

Efter konserterna följde Parker och Roy Eldridge med medlemmarna i Stockholms Jazzklubb till van der Lindeska valven i Gamla Stan där det var uppdukat med mat och dryck. Därefter blev det jamsession till framåt klockan fyra på morgonen. Bland dem som deltog fanns Rolf Larsson, Reinhold Svensson, Lars Gullin, Simon Brehm, Yngve Åkerberg, Jack Norén och Leppe Sundevall.

En som inte var så glad över att Parker den kvällen försvann till en källare i Gamla Stan var Topsy Lindblom på Nalen. Nalen var jazzstället i Stockholm och utländska musiker som besökte Stockholm brukade alltid dyka upp där och jamma några låtar utan ersättning. Topsy var så säker på att Parker skulle komma att han dagen innan konserten hade en stor annons i Dagens Nyheter där man kunde läsa: ”Charlie Parker i Konserthuset. Samtidigt debuterar Nalens nya orkester: ‘Sweden All-Star-Band’. Med sättningen: Roffe Ericson, Rolf Blomquist, Arne Domnérus, Lasse Gullin, Gunnar Svensson, Yngve Åkerberg, Jack Norén. Vi räknar med att alla grabbarna kommer att medverka vid måndagens nattjam:”

Det var många konsertbeökare och andra som infann sig på Nalen för att få höra Parker och då och då ropades det ut i högtalarna att ”Nu kommer han nog snart.” Men Parker dök aldrig upp.Topsy Lindblom, som på något sätt måste reparera skadan, blev nu tvungen att försöka få till en överenskommelse med Nils Hellström. Det fanns bara en kväll ledig, Parkers sista i Sverige en vecka senare. Man kom överens om att Parker då skulle komma till Nalen och nu blev Topsy för första gången tvungen att betala för att försäkra sig om det celebra besöket.

Jazztidningarna Estrad och Orkester Journalen var naturligtvis översvallande i sina recensioner av konserterna. Dagstidningarnas kritiker var också övervägande positiva men en viss svensk självgodhet vädrades också: ”Att han är en utomordentlig altsaxofonist och musiker visade den nu endast trettioårige negern stundtals vid sitt besök på Konserthuset” tyckte Öhn i Dagens Nyheter. ”Men det som framför allt gjorde kvällen lyckad var presentationen av en ny svensk orkester, sammansatt av en rad stjärnsolister med altsaxofonisten Arne Domnérus och trumpetaren Rolf Ericson i spetsen.”

”Så kom då Charlie ‘The Bird’ in på estraden och vräkte ur sig kaskader av dynamitladdade bopfraser”, skrev Olle i Aftonbladet. ”Han var i överraskande god form, och särskilt under den senare konserten höll publiken på att riva ner taket av förtjusning när han släppte på för fullt i det ena rivande snabba numret efter det andra.”

I Svenska Dagbladet skrev A.R.Ö: ”Idéer har Charlie Parker, och halsbrytande kan han spela. Ja vackert blåser han också för den delen – ganska ofta... Men kom aldrig och säg, att det befordrar unga människors harmoni och balans att höra mycket av den sortens musik!”

I Expressen skrev Lasse Klefelt ”att Roy Eldridge och Charlie Parker - får ursäkta, men behållningen av gårdagens konsert i Konserthuset blev den Ericsonska-Domnéruska orkestern. ...Jag tror inte det är någon överdrift att säga att Charlie Parker i all sin bebopska skicklighet är lite ”corny” numera.”

Tisdagen den 21 november
åkte Parker tåg till Göteborg tillsammans med de musiker som utsetts att ingå i hans turnéband. Det var Rolf Ericson trumpet, Gösta Theselius piano, Thore Jederby bas (han var också turnéledare) och Jack Norén, trummor. Dessutom ingick Arne Domnérus i gruppen. Konserterna under turnén började med att Domnérus tillsammans med de övriga svenskarna spelade en avdelning varefter Parker efter paus kom in i stället för Domnérus. I Göteborgs konserthus gav man två konserter och även här medverkade Roy Eldridge med en egen avdelning tillsammans med Charlie Norman.

Från Göteborg har Charlie Norman berättat att han och Roy Eldridge höll på att spela igenom låten Saturday Night Fish Fry i musikerrummet när Parker dök upp och stämde in i Eldridges sång. Bebop-vännerna som fanns i lokalen reagerade med förvåning på att Parker kunde en sådan swinglåt. I Estrad berättade Nils Hellström senare att Parker, när han skulle in efter Dompans och Roffes introduktionsnummer, sa: ”Oh my boy Ärne, han gör det så svårt för mej, han gör det så svårt för mej.” Från musikerrummet finns en 16 mm stumfilm på någon minut som visar Parker dels när han värmer upp på saxen, dels när han skriver autografer. Filmen togs av Bo Tak som då var 16 år och som senare blev filmfotograf vid Sveriges Television.

I Göteborgs-Posten skrev TOBI om konserten: ”Charlie Parker är tvivelsutan en av de allra främsta altsaxofonister Amerika fostrat. Han är tekniker till virtuositet och har en ton sällan tidigare hörd. Men tanken på vilken verkligt god jazz dessa skickliga musiker skulle ha kunnat spela, gjorde recensenten bedrövad, när han samtidigt hörde den musik, på vilken de ödslade sitt kunnande. Vilken behållning skulle man inte haft av kvällen om det stått uteslutande traditionell, eller låt oss kalla det riktig jazz på programmet i stället för detta evinnerliga skalklättrande.”

Cosy i Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning berömde Parker för hans outtömliga uppslagsrikedom och bländande teknik. Han tyckte också att Rolf Ericson klarade sin trumpetstämma förvånansvärt bra men att han verkade blek ”när han tvingades att stå som kontrast mot den dynamiske negern.”

Onsdagen den 22 november
reste man med tåg från Göteborg till Malmö. Eldridge lämnade nu gruppen men dök upp igen dagen därpå i Köpenhamn. I Malmö gav man på kvällen en konsert på danssalongen Amiralen för ett par tusen personer och svenskarna spelade sedan dansmusik till midnatt. Delar av den här konserten spelades in på band och har senare kommit ut på flera skivmärken.

Efter konserten lyckades en ung juridikstuderande, Björn Fremer, (som senare blev journalist och en tid medarbetade i Orkester Journalen), locka med sig Parker till Lund för en jamsession. I två taxibilar åkte Fremer och några av hans vänner med Parker och Norén, Theselius, Domnérus och Ericson till Akademiska föreningen. En som var med var Lars Terje, nu pensionerad åklagare. Han minns att man ringde runt och väckte upp flera jazzintresserade och några kompisar hade ordnat med smörgåsar och en flaska Kronbrännvin. De timmar som sedan följde minns Lars Terje som ett enda flöde av jazz. Parker var outtröttlig; i hans närhet stod flaskan med Kronbrännvin. En efter en av de närvarande musikerna föll ifrån men Parker var som en självlysande fackla. Till sist satt han och spelade helt ensam till långt in på morgonen.

Efteråt skrev Björn Fremer ett tackbrev till Parker där han bland annat säger: ”We all think that it is a lovely dream that you spent last night with us, a few students and musiclovers. We just can’t understand you were so human, just like one of us, cause you are a star a genius, and we just nothing... Your playing, your talk, your wonderful smile, your cry of happiness, you in person gave me (and a bunch of othter guys too) the happiest moments of my life...” Det visade sig senare att Parker burit brevet med sig under lång tid och det publicerades så småningom i Chan Parkers och Francis Paudras bok ”To Bird with Love”.

Malmöpressen var genomgående positiv i sin kritik. Skånska Dagbladet hade som rubrik på sin recension ”Chokladbrun bebop-kung på Amiralen.” Cehå i Kvällsposten talade om ”Succé för Charlie Parker och den svenska jazzeliten.” Och när tidningen frågade Parker vad han ansåg om Domnérus svarade han med glimten i ögat: ”Han är nästan lika bra som jag själv!”

Torsdagen den 23 november
reste man till Köpenhamn för två konserter på KB-hallen. Man tog in på hotell Cosmopolite och den danske jazzforskaren Erik Wiedemann passade på att besöka Parker på hans hotellrum. Det var ett ganska kort möte men Erik mindes att han frågat om namnet på låten Klacto-veeseds-tene men bara fått till svar att den hette så. Erik hade också uttryckt sin undran över Parkers stråkinspelningar men dessa var enligt Parker mest en kommersiell historia.

De två konserterna var dåligt besökta, KB-hallen var bara fylld till hälften. Det var stor nordisk jazzgala och förutom Parker och Roy Eldridge fick publiken höra Leo Mathiesens orkester med trumpetaren Jörgen Ryg och Helge Jacobsens Giraf-Trio från Danmark, Lasse Gerlyngs Ensemble från Norge med Rowland Greenberg på trumpet, samt den svenska gruppen som nu kallades Estrad-Orkestret. Svenskarna spelade först på egen hand, sedan med Eldridge, sedan på egen hand igen innan slutligen Parker kom in och spelade tre nummer. Konserten slutade med ett jam där samtliga musiker deltog.

Berlingske Tidende berömde den svenska gruppen och tyckte att de strålande solisterna Arne Domnérus och Rolf Ericson gjorde den till aftonens bästa av de skaninaviska orkestrarna. Parker själv fick genomgående fin kritik: Nationaltidende skrev att ”Be-Bopens Konge helt tog Vejret fra Publikum, naar han lod sit udtryksfulde Instrument med det flotte, runde Vibrato klinge ud i Salens yderste Kroge. Det var Be-Bop, skulde man mene. Alt, hvad der kunde svinge, svang. Selv de bærende Konstruktioner.” Men tidningarna var besvikna över att kvällens huvudattraktion, Charlie Parker, bara spelade tre låtar.

När Parker lämnade KB-hallen uppvaktades han av den danska sånggruppen Gottliebkvintetten som sjöng en låt av ledaren Görgen Gottlieb, ”Clap hands Charlie”. Parker blev mycket förtjust och bad gruppen följa med till hotellet där han bjöd på champagne. När de skildes ville han att de skulle komma tillbaka nästa dag och äta lunch med honom. På natten besökte Parker sedan nattklubben Adlon där han för fem kronor löste ett veckomedlemskort och skrevs in som ”Yhard Bhurd”. Enligt Thore Jederby hade Parker därefter följt en ung danska hem. Jederby, som tydligen själv varit ute på nattliga äventyr, berättade också att han tidigt på fredagsmorgonen, på väg hem till hotellet, stötte ihop med Parker utanför hotell D’Angleterre. De gick in där och åt frukost innan de gick till Cosmopolite för att vila en stund.

Fredagen den 24 november
bjöd alltså Parker Gottliebkvintetten på lunch på hotellet. Vid lunchen deltog också Nils Hellström och den danske fotografen Helge Mass. Efter lunchen sjöng kvintetten några nummer för Parker i hotellets festvåning. Parker var mycket imponerad och skrev på stående fot ett intyg om att kvintetten överträffade allt han hört både i USA och Europa. (Senare i Estrad berättade Hellström om lunchen och i artikeln fanns också Parkers intyg återgivet i facksimil. Det resulterade i att Topsy Lindblom engagerade Gottliebkvintetten till Nalen vilket i sin tur ledde till många och långa engagemang för gruppen i Sverige).

På eftermiddagen reste Parker och svenskarna tillbaka till Skåne och med på resan följde också den norske trumpetaren Rowland Greenberg. Man åkte till Helsingborg där det på kvällen skulle bli två konsertter i Folkets Park. Innan konserterna gick Parker, Jederby, Domnérus och några till på bio. Arne Domnérus minns besöket:”Vi såg en film som hette ”The Broken Arrow” med Jeff Chandler som indianhövdning. I filmen har han en lång kontrovers om rasåtskillnader. Och Bird sov hela tiden, han blev så lugn när han fick folk omkring sig. Då somnade han och snarkade som fan. Men han vaknade till där, när dom snackade om rasproblem och så kommenterade han det högljutt. Så dom sa åt oss att vi skulle kasta ut negern från bion.”

De positiva omdömena fortsatte även efter Helsingborgsframträdandet. I Helsingborgs Dagblad skrev Coolman: ”Den svenska orkestern inledde konserten med Fine and Dandy, redan efter denna melodi var kvällen räddad... Parker och alla de andra visade sig vara precis så bra som man ryktesvis hört och alltså inte uppreklamerade, som fallet varit med en del andra artister.
Själv sa Parker: Sverige det bästa landet i världen! Aldrig förut har jag fått ett sådant mottagande som här.” Och till Skånska Socialdemokraten sa han: ”Tänk om jag kunde få stanna i Sverige. Jag har på dessa få dagar lärt mig tycka om ert land. Kommer tillbaka så fort jag får tillfälle.”

Också delar av konserten i Helsingborg spelades in på en trådbandspelare. Efter konserten blev det jam i en restaurang inne på Folkparkens område och den spelades också in. Också de här inspelningarna har senare kommit ut på platta.

Lördagen den 25 november
fortsatte programmet med one-nighters. Man reste med tåg till Jönköping och Rowland Greenberg följde också med. På Idrottshuset gav man på kvällen en konsert inför 2.800 personer. I Smålands Folkblad kunde man dagen efter läsa att det var Rowland Greenberg som spelat trumpet under kvällen. Rolf Ericson tycks ha haft läpproblem, vilket kanske inte var så konstigt efter sex dagars intensivt bop-spel bredvid Parker. Rowland måste alltså ha hoppat in så att Rolf fick vila en kväll.

Den norske jazzforskaren Johs Berg berättade att Greenbergs roll i den här turnén ofta överdrivits i Norge. Han menade att det, genom aningslösa skribenbter, kommit att framstå som att Rowland turnérade med Parker i flera veckor. Och enligt Johs förnekade Rowland hellar aldrig detta. Men faktum är alltså att hans medverkan inskränkte sig till denna konsert i Jönköping.

Den här kvällen dröjde det innan Parker kom upp på scenen. Enligt Tore Jederby var Parker försvunnen när han skulle in och spela. Efter en stunds oroligt letande hittade Jederby honom i Idrottshusets bowlinghall där han roade sig med att resa käglor, något som han sa att han gjort som ung hemma i Kansas City. Arne Domnérus har en annan minnesbild. Enligt honom vägrade Parker att gå upp på estraden om han inte fick sig något starkt till livs. Och det var nu inte så lätt att ordna en lördagskväll i en stad som brukar kallas ”Sveriges Jerusalem”. Man fick skicka iväg en journalist till en restaurang där han beställde in vad som gick att få, smög över det i en flaska under bordet och skyndade tillbaka till Idrottshuset. Så kunde man äntligen presentera Parker för kvällens publik. Parker dök också upp senare på kvällen och spelade ett par nummer med bandet under dansmusiken.

Smålands Folkblad hade en intervju med Parker och presenterade honom i bild på första sidan med bildtexten ”Berömd svarting”. I intervjun sa Parker bland annat: ”Bopmusiken dör inte så länge jag lever! Det är förresten många andra musiker som fortsätter att utveckla be-bopen, och jag själv arbetar vidare på den när jag kommer tillbaka till USA. Resonemanget om att be-bop är ett mode på avskrivning är bara löst prat... Jag har nyss gjort några plattor tillsammans med en stråksektion, men det har ingenting med utvecklingen av bop att göra. Det är bara en kommersiell eftergift för att just de plattorna skall gå bättre.”

På frågan hur han trivdes med Sverige och de svenska musikerna svarade Parker: ”Överallt möts man av rena Newyork-andan, och man känner sig nästan hemma på 52nd Street även om man står på en estrad i Jönköping. De svenska - och norska, Rowland Greenberg - musikerna är mycket skickliga, och den här turnén är det bästa arbete jag någonsin haft. Och Sverige... Parker tog till händerna när han saknade ord att beskriva vårt land. En svepande rörelse med båda armarna från golvet upp till taket, följt av en slängkyss, det var hans sätt att beskriva sina känslor.”

Även om Parker under den här veckan visade sig från sin bästa sida så var han inte alltid helt lätt att ha att göra med. Arne Domnérus har berättat också om det: ”Det var ju varierande upplevelser med Bird får jag lov att säga, på många sätt och vis. Framför allt fick man verkligen grepp om vilken orolig människa det var. Parker led av noja på nätterna och vågade ju inte ligga ensam. Han kom och bultade på dörrarna hos oss och skulle hålla igång hela nätterna. Så det var några nätter vi satt och snackade på några rum så där. Han berättade mest när han kom igång om sin tillvaro och sina förhållanden i Amerika så där; om hur illa behandlad han blivit av vita... Han blev lite småsur på oss ibland också när vi skulle spela tillsammans, därför att han tyckte att vi representerade etablissemanget. Men vi försonades ju sen igen.”

Söndagen den 26 november
skulle man iväg tidigt. Det var en mörk och kall höstmorgon och innan tåget gick från Jönköping hann man få en kopp kaffe på järnvägsrestaurangen. Där gav Parker servitrisen en rundhänt slant i dricks med kommentaren ”For your smile!” Gruppen satte sig så på tåget för att resa till Gävle, där turnéns sista konsert i Folkets Park var utannonserad till” klockan 20 precis”. Rowland Greenberg tog tåget hem till Oslo.

Under resan gick Parker och Jack Norén och satte sig i restaurangvagnen. Någonstans under resans gång kopplades vagnarna om och när Domnérus och Jederby tittade ut genom fönstret såg de Norén och Parker sitta på ett tåg på spåret mitt emot. Norén och Parker hamnade så småningom i Stockholm där de ringde till Nils Hellström som fick ordna biltransport upp till Gävle. Konserten blev avsevärt försenad men den blev en succé enligt Saxo i Arbetarbladet: ”Det har hörts många rykten om att the Bird skulle ha mist sina vingar och råkat in i en slätstruken och kommersiell spelstil. Allt det där visade sig i går vara kvalificerat s. k. dösnack och den som påvisade det var Parker själv... Men Parker svarade inte ensam för succén utan därtill bidrog också i hösta grad de svenska elitmusiker som svarade för den musikaliska bakgrunden och inramningen.”

Måndagen den 27 november
återvände gruppen till Stockholm och enligt kontraktet skulle Parker samma dag återvända till New York. Men Nils Hellström hade lovat bort honom till Nalen på kvällen så Parker blev kvar en extra natt i Stockholm. I Topsy Lindbloms annons kunde man nu läsa: ”Möjligen skulle det kunna tänkas att Nalenpubliken i kväll får vara med om den sensation som dom gick miste om förra måndan. Tillträde för alla! Utom för kidnappare i gangsterstil. Vid 11-tiden är det kanske klokt att passa på”.

Nils Hellström gjorde nu en ekonomisk sluträkning där han kvitterade förskott, hotellkostnader och champagnenotor mot Parkers innestående gage. Det var en bekymrad Jederby som fick klart för sig att det bara blev 55 kronor kvar som han skulle överlämna till Parker. Men Parker tog emot pengarna utan kommentar, tackade och skrattade hjärligt. 55 kronor låter ju inte mycket men om man går tillbaka till jämförelsen med dåtidens svenska löner så motsvarade det ändå drygt en tiondels månadslön för ett butiksbiträde, vilket idag torde vara cirka 1.500 kronor.

Den sista eftermiddagen i Sverige tillbringade Parker tillsammans med Carl-Erik Lindgren och på kvällen infann han sig som utlovat på Nalen där han spelade med Putte Wickmans band. Med på scenen var också Toots Thielemans. Vad som hände på Nalen och den natt som följde har trumslagaren Sture ”Stubben” Kallin, som då spelade med Wickman, berättat om. Parker började med Anthropology och Stubben menade att han varken förr eller senare haft en så intensiv upplevelse. Samtidigt på Nalen spelade ett svart band från Västindien. Ledaren Cab Kaye, som också spelade trummor, tyckte att Parker egentligen borde ha spelat med hans band. Efter ett par låtar gick Kaye bort till Stubben och sa att han vill spela. Men Stubben tänkte att Parker spelar man med bara en gång i livet, så han sa åt Kaye att försvinna. Till slut trängde sig Kaye upp på estraden och försökte knuffa bort Stubben, tumult uppstod och jammet bröts. Ute i musikerrummet gav sig Kaye på Stubben, som i sin tur sa något oförskämt, varpå Kaye tog ett strupgrepp på honom. Topsy kom och skiljde dem åt och Stubben bad Kaye om ursäkt.

Efteråt ville Parker prata med Stubben och det slutade med att han följde med Parker, Carl-Erik Lindgren, Simon Brehm och Leppe Sundevall till Parkers hotellrum. Vid fyratiden på morgonen gick de på nattkafé och åt falukorv och drack lättöl. Sen åkte de och väckte upp Cab Kaye på hans hotellrum där Parker läste lusen av Kaye för hans uppträdande på Nalen. Festen fortsatte sedan långt in på morgonen.

Tisdagen den 28 november
var det dags för Parker att lämna Sverige. Han följdes till Bromma av Carl-Erik Lindgren och Leppe Sundevall. Parker åkte inte direkt tillbaka till New York utan begav sig i stället till Paris där han tillbringade en kaotisk vecka innan han återvände hem. Men det är en annan historia.

Så här långt komna kan vi konstatera att Parkers besök i Sverige varade från den 19 till 28 november, han tycks ha gått på bio en kväll under besöket, han tillbringade ungefär två timmar sammanlagt på Nalen och Rowland Greenberg framträde med honom en kväll. Men historien om bonden och korna som Parker spelade för, hur var det med den?

I Orkester Journalens sommarnummer 1958 skrev Lennart Stenbeck en artikel där han bland annat kommenterade den stora skivfloden med återutgivningar från tjugotalet och framåt. Han raljerade också lite över att bandupptagningar av Parker med sämre ljudkvalitet än King Olivers skivor från 1923 nu höjdes till skyarna, fast det ibland bara var inlednings- och slutensembler som klippts ihop med Parker-solon som tycktes kunna börja och sluta ungefär var som helst oberoende av den sedvanliga chorus-indelningen.

I anslutning till den artikeln skrev Björn Fremer en skämtsam skröna som var så uppenbart påhittad att det borde ha varit omöjligt för någon att ta den på allvar. Men bland story-älskande jazzvänner har den stannat kvar och under åren återberättats som om den faktiskt hänt.

Fremer skrev om en jazzentusiast från Arlöv som hade gjort en fantastisk upptäck hos lantbrukare Jöns Jönsson i Lomma. I ladugården hörde han jazzmusik med Charlie Parker från en gammal bandspelare. Enligt historien hade Parker under sin Sverige-turné besökt Jönsson när bilen han åkte i behövde fylla på färskvatten. Parker steg ur bilen med sin sax och i ladugården visade det sig att Jönson hade en bandspelare som spelade för korna – det var nämligen vetenskapligt bevisat, sa Jönson, att korna mjölkar bättre under musik. Parker började improvisera till musiken och Jönsson bad Parker att spela in några melodier som han kunde ha till korna. OJ:s expert Lars Werner, som hade fått lyssna på bandet menade att ”Parker verkar vara märkbart inspirerad av omgivningen och hans version av ’Cow Cow boogie’ tillhör det väsentligaste man hört av Parker .”

Tilläggas kan att författaren Larry Sährendal använde sig av den här historien i sin roman ”Charlie, Charlie...” som utkom 1979. Romanen är en ren fiktion där Särhendal använt Parkers Sverigebesök för att, som det står i baksidestexten, ”väva samman en saga om en fantastisk resa genom ett fantastiskt land.”

Som ett memento för jazzforskaren, och som ett bevis på hur lätt skrönor sprids i jazzvärlden, kan man notera att historien om Parker och korna nu trängt ända in i Ken Burns TV-serie om jazzens historia.

3 kommentarer:

Jazzkrögar´n sa...

Vilken underbar artikel man bara "ramlar på" av en slump idag !
Monumentalt trevlig jazzhistoria på min ära! Har faktiskt Parkers autograf (skriven i Idrotthuset här i Jkpg 25 nov. 1950) och har dessutom hört Dompan berätta om turnén...som tydligen inte var att leka med!
Stort tack för texten!!!

Arild Rio-Erichsen sa...

Stor tack !!
Fantastisk !
Jeg lå på sykehus i Oslo med Rowland kort tid før han døde, og da fortalte han pm den torsdagen i Jønkøping da han spilte med Parker.
Jeg har bestilt boken.
Hilsen fra Rio i Norge.

Arild Rio-Erichsen sa...

Stor tack !!
Fantastisk !
Jeg lå på sykehus i Oslo med Rowland kort tid før han døde, og da fortalte han pm den torsdagen i Jønkøping da han spilte med Parker.
Jeg har bestilt boken.
Hilsen fra Rio i Norge.